Sökresultat

När man hör ordet “dödligaste djur” tänker många automatiskt på hajar, ormar eller stora rovdjur långt bort i världen. Men även i Sverige finns djur som kan vara farliga för människor – om man inte visar respekt eller tar rätt försiktighetsåtgärder. I den här artikeln tittar vi på vilka vilda djur i Sverige som kan vara farliga och varför. Älg – stort men potentiellt farligt Älgen är ofta förknippad med den svenska skogen och anses vara en ikonisk del av vår natur. Men trots sin majestätiska framtoning kan älgar vara farliga: Älgar är stora och starka, och kan bli aggressiva om de känner sig hotade, särskilt under parningstiden. Kollisioner mellan älg och fordon är en av de vanligaste orsakerna till djurrelaterade olyckor i Sverige. Älgar kan springa i upp till 60 km/h, vilket gör möten på vägar extra farliga. Varg – skygg men kraftfull Vargen har återvänt till svenska skogar under de senaste decennierna och är en toppredator. Vargar är generellt skygg för människor och attacker är extremt ovanliga. De är dock kraftfulla djur och kan vara farliga för tamdjur. Historiskt sett var vargar mer hotfulla, men idag sker nästan inga attacker mot människor. Björn – stark och skygg Brunbjörnen är Sveriges största rovdjur. Den är oftast skygg och undviker människor, men kan vara farlig vid överraskningsmöten: Särskilt hungriga honor med ungar kan bli aggressiva. Björnar är extremt starka och kan orsaka allvarliga skador om de attackerar. Att vistas tyst och visa respekt i björnens habitat minskar risken för farliga möten. Huggorm – Sveriges enda giftiga orm Sveriges enda giftiga orm är huggormen . Den är relativt liten men kan vara farlig: Huggormsbett är sällan dödliga, men kan ge kraftiga reaktioner om man är allergisk eller om små barn drabbas. Ormen biter oftast bara i självförsvar när den blir trampad på eller störd. Huggormen är viktig för ekosystemet, trots sin potentiella farlighet. Fästingar – små men riskfyllda Fästingar är små, men de kan bära på farliga sjukdomar: De kan överföra borrelia  och TBE , som kan vara allvarliga om de inte behandlas. Fästingar finns över hela Sverige, särskilt i skog och högt gräs. Att skydda sig med kläder och kontrollera kroppen efter promenader minskar risken för sjukdom. Så vilket djur är Sveriges dödligaste djur? Om man ser till antal olyckor och potentiell fara för människor, är Sveriges dödligaste djur inte alltid det största: Älgen  orsakar flest allvarliga olyckor, främst i trafiken. Björnar och vargar  kan vara farliga vid närkontakt i naturen, men attacker är sällsynta. Huggormar och fästingar  är små men kan ändå orsaka hälsoproblem. Att vistas i svensk natur handlar inte om att vara rädd, utan om att vara medveten och visa respekt för de vilda djuren man möter.

Många som söker på frågan vilket djur representerar Sverige  vill ha ett enkelt svar – men sanningen är att det finns flera djur som symboliserar landet, både i naturen och i historien. I den här artikeln går vi igenom varför älgen anses vara Sveriges viktigaste djursymbol, samt vilka andra djur som också representerar landet i olika sammanhang. Älgen – Djuret som representerar Sverige i naturen Om man frågar svenskar vilket djur som representerar Sverige är svaret nästan alltid: älgen . Älgen är starkt förknippad med den svenska vildmarken och förekommer i: Skogar från norr till söder Svensk kultur och folklore Turistprofilering och bilder av Sverige internationellt Den kallas ofta för ”skogens konung” , eftersom den är det största landlevande däggdjuret i Europa. Trots att älgen inte är formellt utsedd till Sveriges nationaldjur, är det ändå det djur som informerat, kulturellt och visuellt mest representerar Sverige . Sveriges nationaldjur – Finns det ett officiellt? Sverige har inget officiellt fastställt nationaldjur  genom lag eller regeringsbeslut. Ändå betraktas älgen av många som Sveriges nationaldjur eftersom den: Är djupt rotad i svensk historia Är starkt kopplad till jakt och friluftsliv Syns ofta i svensk populärkultur När man därför söker på vilket djur representerar Sverige , är älgen det mest accepterade och etablerade svaret. Det svenska lejonet – Djuret som representerar kungamakten Utöver älgen finns även det svenska lejonet , som är en viktig symbol i Sveriges statsvapen . Det svenska lejonet förekommer i: Riksvapnet Kungliga insignier Historiska fanor och emblem Lejonet representerar inte Sveriges natur, utan Sveriges stat, historia och kungamakt .Det är alltså ett symboliskt djur snarare än ett vilt djur i svensk fauna. Landskapsdjur – Sveriges regionala djursymboler Utöver nationella symboler har varje landskap i Sverige sitt eget landskapsdjur . Dessa djur valdes för att spegla natur, kultur och typiska arter i varje region. Exempel: Lappland: fjällräv Dalarna: berguv Skåne: kronhjort Södermanland: fiskgjuse Landskapsdjuren är viktiga eftersom de visar den biologiska mångfalden i olika delar av landet. Varför är älgen så starkt kopplad till Sverige? Att just älgen har blivit det djur som representerar Sverige beror på flera faktorer: Den lever i stora delar av landet Den är starkt kopplad till svensk jakttradition Den syns ofta i både svensk och internationell bild av svensk natur Den förekommer i film, reklam, souvenirer och kultur För många symboliserar älgen: Den svenska skogen Det fria friluftslivet Närheten mellan människa och natur Så vilket djur representerar egentligen Sverige? När du söker på frågan vilket djur representerar Sverige  är det tydligaste svaret: 👉 Älgen är det djur som starkast representerar Sverige Men det finns även andra djur som symboliserar landet i olika sammanhang: Lejonet – i stat och heraldik Landskapsdjuren – regionalt Fjällräven och björnen – i nordliga miljöer och naturturism

Sveriges natur står inför en alarmerande förändring: fjällugglan  och tornugglan  bedöms nu vara nationellt utdöda . Detta innebär att de inte längre häckar i landet och markerar ett ovanligt dramatiskt trendbrott i svensk fågelfauna. Fjällugglan och tornugglan försvinner Fjällugglan  har inte haft någon dokumenterad häckning i Sverige sedan 2015 (källa: BirdLife Sverige). Tornugglan  har varit frånvarande som häckande art sedan 2003 (källa: BirdLife Sverige och Artdatabanken). Båda arterna föreslås nu klassas som “nationellt utdöda” på den kommande rödlistan för svenska fåglar (källa: SVT Nyheter Sápmi, 2025). Orsaker till artförsvinnandet Forskare pekar på flera faktorer som lett till att ugglorna försvinner: Klimatförändringar  – varmare vintrar och förändrade ekosystem påverkar gnagarpopulationer, ugglornas huvudföda (källa: Naturvårdsverket, 2025). Förändrade livsmiljöer  – skogsbruk och mänskliga ingrepp har minskat antalet lämpliga boplatser (källa: Artdatabanken, SLU, 2025). Konkurrens och störning  – ökad påverkan från andra arter och mänsklig aktivitet gör det svårare för arterna att etablera häckning (källa: Sveriges Ornitologiska Förening, 2024). Fler ugglearter riskerar att hamna i fara Andra ugglor riskerar också att drabbas av förändringar: Hökuggla Pärluggla Hornuggla Det innebär att hotet mot ugglor i Sverige är omfattande och pågående (källa: Artdatabanken, SLU, 2025). Varför ugglor är viktiga Ekosystemets balans:  Ugglor reglerar gnagarpopulationer och påverkar indirekt växtlighet och skogshälsa. Indikatorarter:  Deras närvaro eller frånvaro visar hur naturen mår. Förlusten av två häckande arter signalerar tydligt att Sveriges ekosystem står under press (källa: Sveriges Ornitologiska Förening, 2024). Vad kan göras? För att skydda de återstående ugglorna och andra hotade arter behövs: Bevarande och återställande av livsmiljöer Insatser mot klimatförändringar Stöd till forskning och bevarandeprogram Ökat engagemang från allmänheten  – sprid kunskap, stöd naturföreningar och var medveten om naturskydd. Det är fortfarande möjligt att vända trenden, men tiden är knapp!

Fältharen är ett välkänt inslag i det svenska kulturlandskapet. Med sina långa öron, kraftiga bakben och snabba språng är den perfekt anpassad till öppna fält och ängsmarker. Men hur ser livet ut under årets mest avgörande tid – när ungarna föds? 🌸 Vårens första kull Fältharens parningstid börjar tidigt, ofta redan i februari eller mars , så snart vintern börjar släppa greppet. Efter en dräktighet på omkring 42–44 dagar  föds årets första kull – vanligen i mars eller april . Honan, som kallas hinda , kan sedan få flera kullar per år  – ibland upp till tre, om sommaren blir lång och mild. De senare kullarna föds då under sommar och tidig höst , ända fram till september. 🐾 Redo från födseln Till skillnad från många andra däggdjur föds fältharens ungar – kutarna  – med både päls och öppna ögon. De är redan vid födseln välutvecklade och kan röra sig kort efter att de kommit till världen. Det beror på att fältharen inte bygger bo, utan föder ungarna direkt på marken , i en liten grop eller fördjupning i vegetationen som kallas en lega . Honan besöker dem bara en kort stund varje dygn för att dia – vanligen i skymningen eller gryningen . Resten av tiden ligger kutarna utspridda och stilla, väl kamouflerade mot marken. 🌾 Anpassning för överlevnad Detta beteende är en överlevnadsstrategi . Genom att ungarna ligger tysta och luktfria, och modern bara besöker dem sällan, minimeras risken att rovdjur ska hitta dem. Mjölken är extremt näringsrik – bland de mest energitäta i hela däggdjursvärlden – vilket gör att ungarna snabbt växer och klarar sig på bara ett enda diande per dygn. Efter ungefär tre veckor  börjar kutarna klara sig själva, och redan efter ett par månader är de nästan lika stora som de vuxna hararna. 🌙 Nattliv i det öppna landskapet Fältharen är mest aktiv under kvällar och nätter , när den söker föda på åkrar, betesmarker och i vägkanter. På dagen vilar den stilla i sin lega. Ungarna lär sig snabbt att följa samma rytm – ett mönster som skyddar dem mot både rovfåglar och rävar. 🌼 Naturens rytm styr harens liv När fältharens ungar föds är allt noggrant synkroniserat med naturen: temperaturen, tillgången på grönska och rovdjurens aktivitet. Våren och försommaren ger de bästa förutsättningarna för att föda upp nya generationer, medan sensommaren ger ett sista tillfälle innan hösten tar över. 🐇 Ett liv i det tysta De små kutarna syns sällan, men deras närvaro märks genom de vuxna hararnas plötsliga språng över fälten i skymningen. Fältharens liv är fullt av stillhet, vaksamhet och snabba beslut – egenskaper som gjort att arten överlevt i det svenska landskapet i tusentals år. Vill du läsa mer om fältharen? Läs mer information om fälthare här.

Ekorren är ett av våra mest älskade skogsdjur. Den snabba, nyfikna och akrobatiska lilla gnagaren är både vacker att se och fascinerande att lära känna. Men när kommer egentligen ekorrungarna till världen – och var gömmer sig deras bo? 🌸 Våren – tiden för nya ekorrfamiljer De flesta svenska ekorrar får sina ungar under våren , vanligtvis i mars eller april . Hos vissa honor kan det även bli en andra kull på sensommaren , särskilt om våren varit mild och det finns gott om mat. Ekorren har en dräktighetstid på cirka 38 dagar , och får i genomsnitt tre till fem ungar per kull . Ungarna föds nakna, blinda och helt beroende av moderns värme och skydd. 🪶 Ett bo byggt för skydd och värme Ekorren bygger sina bon, som kallas kulkor , högt uppe i träd – ofta i gran eller tall . Boet består av grenar, mossa, löv och lav , noggrant format till en rund, tät konstruktion som skyddar mot regn och vind. Ibland använder ekorren gamla fågelbon , som den förstärker och isolerar med mjukt material. Den kan även ha flera bon  inom sitt område – ett huvudbo där ungarna föds, och flera extra bon som reserv eller tillflykt vid fara. 🐿️ Modern tar hela ansvaret Ekorren lever mestadels ensam, och det är honan som ensam tar hand om ungarna . Hon stannar i boet nästan konstant de första veckorna, och flyttar ibland hela kullen till ett nytt bo om hon känner sig störd. Efter cirka fyra veckor öppnar ungarna ögonen , och vid åtta till tio veckors ålder  börjar de lämna boet för korta utflykter. När sommaren kommer är de redo att klara sig själva – skickliga klättrare, snabba hoppare och alltid på jakt efter nästa kottfrö. 🌰 Anpassad efter naturens rytm Tidpunkten för födsel och uppväxt är ingen slump. Ekorren planerar sina kullar så att ungarna växer upp när det finns gott om mat  – särskilt frön, nötter och knoppar. Under år med rikligt med barrfrön föds ofta fler ungar, medan magrare år ger färre kullar. På så vis följer ekorrens liv skogarnas naturliga cykler  – ett exempel på hur fint naturen anpassar sig till tillgången på resurser. 🌳 Ett tecken på skogens hälsa Att se en ekorre är ofta ett tecken på en frisk och varierad skog . De trivs där det finns gamla träd, gott om föda och skydd från rovdjur. Deras ständiga samlande av frön hjälper dessutom till att sprida växter och träd , vilket gör ekorren till en viktig liten hjälpreda i naturens kretslopp. 🐾 Mer än bara en söt syn Bakom den fluffiga svansen och de mörka ögonen döljer sig ett djur med stark överlevnadsinstinkt och noggrant planerat liv. Från boets byggnad till ungarna som lämnar trädkronan – ekorrens liv är en påminnelse om naturens perfekta timing.

Vildsvinet är ett av våra mest fascinerande, men också mest missförstådda, vilda djur. Många ser bara spåren efter deras nattliga aktiviteter – uppbökat gräs, sönderkrafsad jord och förstörda rabatter. Men bakom det ligger ett beteende som är både naturligt och viktigt för ekosystemet. 🌿 En allätare med känslig nos Vildsvinet är en uttalad allätare  (omnivor), vilket betyder att det äter både växter och djuriskt material. Med sitt känsliga tryne kan det känna lukten av mat långt under jordytan. Deras kost varierar kraftigt beroende på årstid och tillgång på föda, men typiskt innehåller den: Rötter och växtrötter Ekollon, bokollon och nötter Maskar, insekter och larver Fallfrukt och bär Majs, spannmål och potatis  (när de hittar vägen till odlad mark) Vildsvin kan till och med äta mindre ryggradsdjur, ägg och as – särskilt under vintern när vegetationen är begränsad. 🐾 Varför bökar de? Att vildsvin “bökar” är inte ett tecken på dåligt uppförande, utan ett naturligt sätt att hitta mat . När de gräver med trynet vänder de upp jord för att komma åt rötter, maskar och annat ätbart som gömmer sig där. Men bökandet fyller också en ekologisk funktion : Marken syresätts , vilket gynnar växternas tillväxt. Frön sprids , eftersom vildsvinen blandar om jorden. Små vattenfickor skapas, vilket kan gynna insekter och groddjur. I skogsmark kan bökning faktiskt bidra till en rikare och mer varierad natur. Problemet uppstår när samma beteende sker på jordbruksmark, golfbanor eller trädgårdar  – där det upplevs som skada. 🌙 Nattaktiva jordbrukare Vildsvin är främst nattaktiva , vilket gör att många bara ser spåren efter dem. Under natten rör de sig i familjegrupper – så kallade rotar  – och söker föda på stora områden. De kan beta och böka i flera timmar och har en utmärkt förmåga att komma ihåg platser där de tidigare hittat mat. 🌾 När natur och människa möts I takt med att vildsvinsstammen vuxit i Sverige har mötena med människor ökat. De söker sig gärna till jordbruksmarker och trädgårdar där det finns rikligt med energirik föda. Det kan skapa konflikter – men också en möjlighet till bättre samexistens  genom förståelse och förebyggande åtgärder. 💡 När man förstår vildsvinet, förstår man naturen bättre Vildsvin bökar inte för att förstöra – de gör det för att överleva. De är naturens egna jordbrukare , som med sitt beteende formar landskapet och bidrar till biologisk mångfald. Så nästa gång du ser spår av vildsvin, tänk på att det du ser är spåren efter ett urgammalt och livsviktigt beteende. Vill du läsa mer om vildsvin? Läs mer information om vildsvin här.

Om du har hört ett märkligt skall i skogen sent på kvällen eller under natten kan det mycket väl ha varit ett rådjur. Många blir förvånade över att dessa till synes tysta och försiktiga djur kan ge ifrån sig så höga och tydliga ljud. Men varför skäller egentligen rådjur, och varför gör de det på natten? Ett varningsljud – rådjurens sätt att kommunicera fara Det mest troliga skälet till att ett rådjur skäller är att det har upptäckt något som uppfattas som ett hot – exempelvis en människa, ett rovdjur eller ett okänt ljud. Skallet fungerar som ett varningsrop till andra rådjur i närheten, ungefär som ett larm. Det är ett effektivt sätt att snabbt sprida information om fara utan att avslöja exakt var djuret befinner sig. När är rådjuren mest aktiva? Rådjur är skymnings- och nattaktiva djur. De rör sig gärna under de tystare timmarna på dygnet, när människor och andra störningar är färre. Det gör att deras läten ofta hörs under sena kvällar eller tidiga morgnar. Eftersom det är mörkt och tyst i omgivningen, bär ljudet dessutom längre och uppfattas tydligare. Skallet – hur låter det? Rådjurens skall kan beskrivas som ett kort, grovt och lite hest "voff" eller "skäll". Det kan upprepas flera gånger och låter förvånansvärt likt en hund som skäller. Skillnaden är att det ofta låter mer spänt, nästan som om djuret är stressat eller vaksamt. Hanar och honor skäller Både råbockar (hanar) och getter (honor) kan skälla, men oftast är det honan som larmar när hon känner sig hotad – särskilt om hon har kid i närheten. Under brunsten, som infaller under sommaren, kan hanen även skälla som en del av sitt revirbeteende eller när han känner konkurrens från andra bockar. Att höra ett rådjur skälla på natten är inte ovanligt, särskilt i områden där det finns gott om djur och lite mänsklig aktivitet. Skallet är ett sätt för rådjuret att kommunicera fara eller stress, och det är en naturlig del av deras beteende. Nästa gång du hör ett oväntat skall i skogen – lyssna noga, det kan vara ett rådjur som håller vakt över sitt revir. 🔍  Nyfiken på fler vilda djur i Sverige? Utforska fler spännande och faktabaserade artiklar om svensk natur och djurliv här på Infovilt.se  – din guide till livet i skogen!

Ekorren är en av våra mest välkända smådjur i skogen. Med sin yviga svans och snabba rörelser syns den ofta hoppa mellan trädtopparna. Under hösten blir den extra aktiv – då pågår ett intensivt arbete för att samla mat inför vintern. Men hur gör ekorren egentligen för att överleva när snön lagt sig och skogen är stilla? Ekorren och årstiderna Till skillnad från många andra smådjur går inte ekorren i dvala under vintern. Den är vaken året runt , även om den tillbringar mer tid i boet under kalla dagar. För att klara sig behöver den därför ett rejält matförråd, och det börjar den bygga upp redan under sensommaren. När bären mognar och nötter faller till marken, inleds en period av intensiv insamling. Ekorren jobbar nästan oavbrutet – äter lite, men sparar ännu mer. Vad samlar ekorren? Ekorren äter främst nötter, frön, svamp, kottar, bär och svamp , men den är inte särskilt kräsen. Den tar även fågelägg och insekter om det behövs.De nötter och kottar som inte äts direkt, grävs ner i små gömmor runt om i skogen. Det kallas förrådssamlande , och en enda ekorre kan ha hundratals olika gömställen . Hur minns ekorren var maten finns? Ekorren har ett imponerande minne – men det är inte hela förklaringen. Den använder också luktsinnet  för att hitta tillbaka till sina gömmor. Även om snön täcker marken, kan den ofta känna doften av nötter eller svamp som ligger några centimeter under ytan. Trots det hittar den inte allt igen. De glömda förråden bidrar till att nya träd och buskar växer upp , vilket gör ekorren till en viktig spridare av frön i skogen. Hur klarar sig ekorren under vintern? När vintern kommer drar sig ekorren tillbaka till sitt bo – ofta högt upp i ett träd, byggt av kvistar, mossa och löv. Under de kallaste dagarna kan den stanna inne i flera dygn. Då lever den på sina gömda förråd, som den hämtar mat ifrån när vädret tillåter korta utflykter. Ekorren är alltså inte ett djur som sover sig genom vintern, utan ett som planerar i förväg  för att klara kylan. Det viktigaste att tänka på Ekorren överlever vintern tack vare sitt förutseende. Genom att samla mat under hösten, gömma den på olika platser och förlita sig på sitt luktsinne, klarar den månader av snö och kyla. Det är ett fint exempel på hur djurens beteende följer naturens rytm – och påminner oss om att även de minsta invånarna i skogen har sina egna smarta strategier för att överleva.

Grävlingen är ett av våra mest igenkännliga nattaktiva däggdjur i Sverige. Under våren och sommaren syns den ofta på jakt efter maskar och insekter i skymningen, men när kylan kommer blir den allt tystare. Så vad händer egentligen med grävlingen under vintern – och när går den i dvala? Grävlingen – ett nattaktivt överlevnadsgeni Den europeiska grävlingen, Meles meles , är en skicklig grävare som bor i stora underjordiska bon kallade gryt. Under sommaren samlar den på sig fettreserver genom att äta rikligt med föda: daggmaskar, bär, frukt, nötter och smådjur. Det är detta fettlager som avgör hur väl den klarar vintern. När går grävlingen i vinterdvala? Grävlingen går vanligtvis i vinterdvala mellan oktober och december , beroende på var i landet den lever. I södra Sverige kan den vara aktiv långt in på senhösten, medan grävlingar i norr ofta går i dvala tidigare när frosten kommer. Till skillnad från många andra däggdjur går grävlingen inte i en djup dvala , utan snarare i ett slags vintervila . Det betyder att kroppstemperaturen sjunker något och ämnesomsättningen minskar, men den sover inte hela tiden. Under milda perioder kan grävlingen vakna och röra sig i grytet eller till och med gå ut kortare stunder. Hur länge varar vintervilan? Grävlingen sover vanligtvis från sen höst till tidig vår – ofta fyra till fem månader . När temperaturen stiger och snön börjar smälta i mars eller april, lämnar den sitt gryt för att leta föda. Då är den mager men snabbt redo att bygga upp fettreserverna igen. Hur förbereder sig grävlingen? Innan den går i vila gör grävlingen i ordning sitt gryt noggrant. Den drar in gräs, löv och mossa  som isolering och bäddar mjukt i gångsystemet. Vissa grävlingar bor i samma gryt i generationer och delar det ibland med sina ungar eller partners. Det är också vanligt att grävlingen stänger till ingången  delvis med jord eller löv för att hålla ute kyla och fukt. I större gryt finns flera sovkamrar, ibland uppvärmda av kroppsvärmen från flera individer. Det viktigaste att tänka på Grävlingen är ett av Sveriges mest anpassningsbara djur. Den klarar kalla vintrar genom att sänka sin aktivitet men utan att helt gå i dvala. Om du ser spår eller jordhögar nära skogsbrynet på våren kan det vara tecken på att en grävling just har vaknat efter sin vintervila – redo för ännu en säsong i den svenska naturen.

Älgen är Sveriges största landlevande däggdjur, och dess årscykel är starkt bunden till våra årstider. Varje vår sker ett av skogens mest fascinerande ögonblick – när älgkon föder sina kalvar. Men när händer det egentligen, och hur går det till? Älgens dräktighet och cykel Parningstiden, även kallad brunsten, infaller under september och oktober . Under den tiden söker tjurarna upp korna och försvarar sina revir. Efter parningen varar dräktigheten i ungefär åtta månader , vilket betyder att kalvningen sker när naturen åter börjar grönska. När föds älgkalvar? De flesta älgkalvar föds mellan mitten av maj och början av juni . Tidpunkten varierar något beroende på klimat och tillgång till föda. I norra Sverige kan det dröja något längre eftersom snö och kyla håller i sig längre, medan älgar i södra Sverige ofta föder sina kalvar tidigare på våren. Den här tidpunkten är ingen slump – den sammanfaller med att växtligheten kommer igång, vilket ger älgkon tillgång till näringsrik mat. Det är viktigt för att hon ska kunna producera tillräckligt med mjölk till kalvarna. Hur många kalvar får älgen? Oftast får älgkon en eller två kalvar  per år. Förstagångskor får vanligen en, medan äldre och välmående kor kan få tvillingar. Trillingar är mycket ovanliga, men det händer någon enstaka gång i särskilt goda år. Varje kalv väger vid födseln omkring 10 till 15 kilo  och börjar dia nästan direkt efter födseln. Efter bara någon dag kan de följa sin mor på kortare sträckor genom skogen. En skyddad uppväxt Under de första veckorna håller sig älgkon och kalvarna gömda i tät vegetation för att undvika rovdjur. Kalvarna växer snabbt och följer kon under hela sommaren och hösten. När nästa vår närmar sig, driver hon bort dem för att förbereda sig för nya ungar – en naturlig del av älgens livscykel. Det viktigaste att tänka på Älgkalvar föds på våren för att maximera överlevnadschanserna i ett klimat som kan vara tufft. För naturvandrare och fotografer är det en tid då man kan stöta på älgkon med kalv i skogskanten – men man bör alltid hålla avstånd. En ko med nyfödda kalvar försvarar dem kraftfullt om hon känner sig hotad. Vill du läsa mer om älgar? Här hittar du mer information om älgen .

Horn hos hjortdjur är inte permanenta – de växer, fälls och växer ut på nytt i en rytm som följer årets gång. Hos rådjuren, som är våra minsta hjortdjur, sker det här varje år och är nära kopplat till deras hormoncykel och parningsperiod. Vad händer med hornen? Rådjursbocken börjar växa ut sina horn under våren. De täcks först av ett tunt lager hud och päls, så kallad basthud, som förser de växande hornen med näring. När hornen är färdigvuxna under sommaren fejar bocken bort basthuden mot trädstammar och buskar, vilket lämnar tydliga märken i skogen. Efter parningstiden på sensommaren och tidig höst börjar en ny fas. Hormonnivåerna i kroppen förändras, och till slut försvagas fästet vid hornroten – vilket leder till att hornen faller av. När fäller rådjuren sina horn? De flesta bockar fäller sina horn mellan oktober och december , men det finns variationer. Äldre bockar tappar dem ofta tidigare, medan yngre kan bära dem en bit in på vintern. Faktorer som väder, näringstillgång och allmänt hälsotillstånd kan också påverka tidpunkten. Varför sker det? Fällningen styrs framför allt av hormonet testosteron. Efter brunsten minskar nivåerna snabbt, vilket gör att benvävnaden som håller hornen på plats bryts ner. När det sker faller hornen av, och redan tidigt på våren börjar nya växa fram. Den här årliga cykeln är avgörande för rådjurens liv och för deras roll i naturens rytm. Hur känner man igen att hornen har fallit? När hornen har lossnat syns en slät, rund yta på bockens huvud. I skogen kan man ibland hitta de gamla hornen – ofta kallade spakar  – liggande på marken där djuret har vilat eller betat. Det är ett tydligt vårtecken när de nya hornen börjar växa fram igen, först täckta av den sammetslena basthuden. Det viktigaste att tänka på Horns­fällning är en naturlig del av rådjurens livscykel och ett tydligt tecken på årstidernas växlingar. För naturintresserade och fotografer är det ett fascinerande fenomen som visar hur anpassningsbara dessa djur är till Sveriges klimat och årstidsrytmer.

Att hitta en rävunge ute i naturen kan väcka både oro och medkänsla. De små, lurviga ungarna ser hjälplösa ut — men i de allra flesta fall klarar de sig bättre utan mänsklig inblandning. Här går vi igenom hur du känner igen situationen, vad du bör göra och när det faktiskt kan vara rätt att ingripa. 1. En ensam rävunge är sällan övergiven Många tror att en ensam rävunge har blivit övergiven, men så är det sällan. – Rävhonan lämnar ofta sina ungar ensamma under flera timmar när hon är ute och jagar. – Ungarna kan också förflytta sig korta sträckor utanför grytet medan honan är borta. – Modern har nästan alltid full koll, även om du inte ser henne. Därför: rör inte rävungen, håll avstånd och lämna platsen i lugn och ro. 2. Tecken på att rävungen är i fara Det finns vissa tillfällen då en rävunge faktiskt kan behöva hjälp. Var uppmärksam på dessa tecken: – Den är synbart skadad , haltar eller blöder. – Den ligger helt stilla under lång tid , verkar apatisk eller utmärglad. – Den befinner sig på en mycket olämplig plats , till exempel mitt i trafiken, i en trädgård under flera dagar eller inomhus i ett uthus. Om något av detta stämmer — ta inte hand om ungen själv . Kontakta i stället kommunens viltvårdare, länsstyrelsen eller en viltrehabiliterare  för råd. 3. Undvik att ta i rävungen Det är viktigt att låta rävungen vara så orörd som möjligt. – Om du rör vid den kan modern avvisa ungen på grund av mänsklig lukt. – Att försöka mata eller ta hem den är inte tillåtet och kan dessutom skada djuret. – Rävungar är vilda djur och omfattas av jaktlagens skyddsbestämmelser – de får inte hållas i fångenskap utan särskilt tillstånd. 4. Så här ska du göra om du hittar en rävunge Observera på avstånd.  Backa undan och se om modern dyker upp inom några timmar. Undvik att störa.  Lämna platsen lugnt och låt naturen ha sin gång. Om ungen verkar skadad eller i fara – Fotografera gärna situationen (på håll) och kontakta kommun, länsstyrelse eller viltjour för vägledning. – Flytta inte rävungen om du inte fått direkt instruktion att göra det. 5. Vad händer om man tar hem en rävunge? Det händer att människor i god tro försöker “rädda” en rävunge genom att ta hem den. Men det kan leda till stora problem: – Ungen kan snabbt bli beroende av människor och förlora sin naturliga rädsla. – Den kan föra med sig parasiter eller sjukdomar. – Det är olagligt  att hålla vilda djur hemma utan tillstånd. Resultatet blir ofta att ungen inte kan släppas ut i naturen igen. 6. Sammanfattning En ensam rävunge är sällan övergiven — modern är oftast i närheten. Håll avstånd, rör inte ungen och mata den inte. Kontakta viltvård eller länsstyrelse om den verkar skadad eller i fara. Ta aldrig hem en rävunge — det är olagligt och skadar djuret. Låt naturen sköta sig själv – den gör det bäst. Att hitta en rävunge kan kännas som en dramatisk upplevelse, men oftast är den helt naturlig. Genom att låta djuret vara i fred visar du respekt för naturens gång – och ger rävfamiljen störst chans att klara sig på egen hand.